I januari 2026 förlorade jag min bästa vän…
Vi hade känt varandra i 26 år. Hon kämpade mot cancer i åtta. Det är lång tid att kämpa. Det är lång tid att älska någon och se dem kämpa. Och det är lång tid att förbereda sig på ett farväl som man ändå aldrig är redo för.
Jag tänker inte skriva om sorgen i sig. Den är min. Den är privat. Och den sitter där den sitter.
Det jag vill skriva om är vad som hände i de sista samtalen.
De samtal man inte glömmer
När livet krymper ihop – till ett rum, en säng, ett fönster – försvinner allt oväsentligt. Det märktes i varje samtal vi hade mot slutet. Ingen small talk. Ingen utfyllnad. Bara det som faktiskt spelade roll.
Det var hon som pushade mig. Upprepade gånger. Med en tydlighet som bara någon som känner en inifrån och ut kan ha.
”Magda. Gör det bara. Vänta inte.”
Hon menade bolaget. Hon menade livet. Hon menade att jag hade väntat tillräckligt länge på rätt tillfälle – och att rätt tillfälle aldrig kommer av sig självt.
Jag lyssnade. Äntligen.
Vad hände sedan
Sedan januari har jag:
Startat By M Consulting AB – det bolag jag länge velat bygga, på mina villkor, med 25 års erfarenhet som grund.
Bokat upp min ICC-coachutbildning, med start i augusti. En certifiering jag velat ta i åratal – och nu faktiskt tar tag i.
Blivit volontär hos Trygga Barnen och stödperson för en ung vuxen som behöver just det jag kan ge: en trygg vuxen i sin närkrets.
Satt upp min egen IT-miljö enligt Microsoft-standard. Från grunden. Själv.
Byggt och kodat min egen hemsida – trots att jag för 2 veckor sedan aldrig skrivit en enda rad kod i mitt liv.
Inte för att jag plötsligt blivit en annan person. Utan för att ’hon’ påminde mig om vem jag redan är.
Det hon lärde mig
Förlust förändrar perspektivet på ett sätt som ingenting annat gör.
Du slutar skjuta upp. Du slutar vänta på att omständigheterna ska bli bättre. Du slutar be om ursäkt för att ta plats.
Jag vill inte vänta. Jag vill leva nu. Fullt ut.
Det är inte ett citat från en inspirationsposter. Det är en instruktion från min bästa vän, levererad från en sjukhussäng, med ett leende som jag fortfarande ser framför mig.
Varför skriver jag detta här?
Eftersom det här är ett forum för professionella – och vi pratar alldeles för sällan om vad som faktiskt formar oss.
Inte bara utbildningar och titlar och karriärsteg. Utan de riktiga händelserna. De som omformar hur vi ser på tid, på mod och på vad som faktiskt är viktigt.
Jag är rekryterare. Organisationskonsult. Senior HR-rådgivare. Det stämmer.
Men jag är också någon som förlorat sin bästa vän och valt att låta det göra mig mer levande, inte mindre.
Det hade hon tyckt om.
//M
