En vecka in i min ICC-certifiering, och jag skulle ljuga om jag sa att jag visste vad jag gav mig in på.
Jag trodde att jag skulle lära mig en metod. Frågeteknik, modeller, ett ramverk att luta coachsamtal mot. Och det har jag fått – vi har betat av kurspärmen fram till flik fem den här veckan, övat i grupp, coachat varandra kväll efter kväll, fyllt i ett LISTA-papper varje dag för att fånga vad som fastnat. Men det jag inte räknade med var hur mycket av veckan som handlade om mig.
Redan dag ett blev det tydligt att ordet ”coach” betyder olika saker för olika människor, och att jag hade en ganska smal bild av vad rollen faktiskt rymmer. Livshjulsövningen den första dagen överraskade mig mer än jag ville erkänna – jag har suttit i ledande positioner i över 20 år, coachat medarbetare, byggt team, men att rita ut mitt eget nuläge på pappret var något helt annat. Kunskap är inte kompetens, sa en av tränarna. Den meningen har följt mig hela veckan.
Sen kom dagarna då vi övade på riktigt. Att formulera en fråga så att den blir konkret istället för luddig. Att omformulera en lösning till en fråga istället för att servera svaret. Att lyssna efter vad någon egentligen lutar åt, inte bara vad de säger. Jag har alltid ställt mycket frågor – det är en del av hur jag är byggd – men att göra det med den här precisionen, och samtidigt hålla mig själv borta från svaret, är en annan sport.
Det som har förvånat mig mest är hur mycket kursen har tvingat mig att se över mina egna övertygelser. Vilka mål som faktiskt är mina, och vilka jag bara har ärvt eller programmerat in i mig själv genom år av att ”lyckas”. Jag har byggt mycket av min karriär på tanken att allt är möjligt om man bara vill det tillräckligt mycket, och det har tagit mig långt. Men den här veckan har lärt mig att skilja på driv som kommer inifrån och driv som kommer av vana.
Jag bär en kompassros på armen. Det påminner mig om en tid när jag själv var vilse och fick hitta vägen tillbaka, mest med egen kraft. Det är samma bild jag går tillbaka till varje gång jag är mentor genom Trygga Barnen – jag vill inte ge någon en färdig kompass, jag vill hjälpa dem att hitta sin egen. Den här veckan har påmint mig om att jag som coach behöver göra exakt samma resa själv, om och om igen, innan jag kan be någon annan göra den.
Det är också den första veckan sedan jag förlorade min bästa vän i januari, efter åtta års kamp mot cancer, som jag på riktigt har känt att jag håller något av löftet jag gav mig själv vid hennes sjuksäng: att sluta vänta och börja leva. Den här utbildningen är ett direkt resultat av det samtalet. Att sitta här, fem dagar in, och känna mig mer ”landad” för varje dag känns som ett bevis på att beslutet var rätt.
Redan nästa vecka tar resan en ny form – jag drar igång med mina nya kollegor på SAM International och åker till Danmark tillsammans med dem för en introduktion på huvudkontoret. Sen, i september, väntar fortsättningen på coachutbildningen: fler flikar, fler övningar, förhoppningsvis fler obekväma insikter. Två resor som startar nästan samtidigt, en inåt och en utåt – och jag har en känsla av att de kommer att prata rätt bra med varandra. Ingen av dem är något man klarar av. Det är resor man låter förändra en, lite i taget.
När var det senast du blev tvungen att skilja på ett mål som faktiskt var ditt eget och ett som du bara har ärvt?
