De flesta av oss har upplevt båda varianterna. Mål som känns som en administrativ övning – och mål som faktiskt ger riktning och energi. Skillnaden mellan dem är sällan metoden. Det är samtalet bakom dem.
Autonomi är inte en bonus – det är en förutsättning
Deci och Ryans forskning inom självbestämmelseteorin visar att människor presterar bättre och mår bättre när de upplever autonomi, kompetens och tillhörighet. Det gäller också målsättning. Ett mål som någon annan har satt åt dig aktiverar sällan samma engagemang som ett mål du själv har formulerat.
Det innebär inte att alla mål ska komma nerifrån. Men det innebär att dialogen spelar roll.
Utmaning och tydlighet går hand i hand
Locke och Lathams forskning från 1990 visar att specifika och utmanande mål konsekvent leder till högre prestation än vaga eller lätta mål – förutsatt att personen ser dem som rimliga och meningsfulla.
Ett mål behöver alltså vara tillräckligt högt för att kräva något – och tillräckligt förankrat för att kännas värt att anstränga sig för.
Tre frågor att ta med in i nästa målsamtal
Vad krävs för att det här målet ska kännas meningsfullt – snarare än som en börda?
Vad är kopplingen mellan det här målet och något du själv vill utveckla eller uppnå?
Vad behöver du av mig för att det här ska vara möjligt?
De frågorna tar några minuter. Men de förskjuter samtalet från uppföljning till ägarskap – och det är där motivation faktiskt börjar.
Har du tankar, frågor eller vill bara bolla något – hör gärna av dig. Jag tar alltid ett inledande samtal utan agenda.
Rätt person på rätt plats förändrar allt
Källor:
Deci, E. L., & Ryan, R. M. (2000). Self-determination theory and the facilitation of intrinsic motivation, social development, and well-being. American Psychologist, 55(1), 68–78. https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/11392867/
Locke, E. A., & Latham, G. P. (1990). A theory of goal setting and task performance. Prentice-Hall. https://www.researchgate.net/publication/232501090_A_Theory_of_Goal_Setting_Task_Performance